|
Hemskt slut på en glad dag
Lastbilen med de lustresande unga människorna bar numret O1049 och tillhörde speditörsfirman Källman & C:o i Göteborg. En av firmans chaufförer, Birger Engelbrektsson, hade jämte vänner arrangerat en söndagsutfärd. Färden företogs i nämnda bil, som apterades till personbil, och bekanta inbjöds att deltaga i utflykten. Inalles befunno sig 32 personer på bilen. Färden ställdes till Varberg där man fördrev en del av dagen med bad och friluftsliv. Hemresan skedde vid 5-tiden och färden togs över Kungsbacka. På denna plats stannade man en stund och deltog i en där i närheten pågående danstillställning. Glad och upprymda fortsatte därpå de levnadsglada ungdomarna färden.
Man hade passerat Lindome och Kållered. Gropig och på sina ställen betänkligt smal går landsvägen fram här, till större delen parallellt med järnvägen men här och där korsande densamma. Vid Kärra delar landsvägen upp sig. Den egentliga huvudgrenen, Varbergsvägen kallad, är f.n. avstängd från trafik på grund av stensättningsarbete. På grund härav har trafiken letts över den andra väggrenen, som är en eljest så gott som oanvänd lokal biväg. Där huvudvägen korsar järnvägen finnas signalklockor. Bilvägens korsning med järnvägen är däremot icke markerad med signalanordningar.
Ett par grindar finnas, som dock för det mesta stå öppna. Emellertid är banan här fri från skymmande föremål och landsvägspassageraren bör ha en ganska vid utsikt över järnvägen på ömse sidor om övergången. Enligt uppgift hade passagerarna på bilen också i detta fall observerat det framrusande tåget och varnat chauffören. Av någon orsak, antingen han nu trodde sig kunna hinna över i rätt tid eller, som det uppgivits, han var allt för upptagen av en mötande bil, stoppade han inte utan körde på. Tre av passagerarna anade det värsta och kastade sig av bilen. Detta blev deras räddning. De erhöllo visserligen några smärre blessyrer men sluppo f.ö. att dela kamraternas hemska öde.
Kollisionen blev fruktansvärd. Bilen krossades och kastades ett långt stycke bort. Bland spillrorna lågo de döda och sårade. Stön och jämmerrop hördes.De skadade voro till större delen svårt massakrerade. En som fått båda benen krossade var döende.
Den första hjälpen vid olyckan
Som en lycka i den hemska situationen är att räkna den omständighet, att olyckan inträffade på en söndagskväll. Just då brukade nämligen ett flertal privatbilar vara på hemväg från utflykt söderut. Så var också fallet nu. Nästan så gott som omedelbart efter olyckan anlände dr H. Allard på väg mot Göteborg i bil. Dr Allard började genast ett intensivt arbete. Några av de svårast skadade placerades i hans bil och forslades till Mölndals sjukhus, där man genom morfininsprutningar och förband lämnade den första hjälpen.
Dr. Allards nästa åtgärd var att ringa till brandkåren och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Om ett ögonblick voro Göteborgs samtliga ambulansbilar i rasande fart på väg till olycksplatsen. Under tiden hade man även kommit i förbindelse med Fässbergs station och rekvirerat ambulanshjälp från Mölndal. Dessutom anlände ett antal privatbilar. Föreståndaren vid Mölndals fattigvård, hr Lager, hade även hört braket vid kollisionen och skyndade till platsen. Han blev omedelbart i stånd att medverka vid räddningsarbetet. Beredvilligt gjorde man plats i bilarna för de döda och skadade, vilka fördes till Mölndals sjukhus. Här kunde man dock icke bereda plats för dem alla utan ambulans och privatbilarna fingo fortsätta till Göteborg.
Både Sahlgrenska och Mölndals sjukhus började nu arbetet med vården av de skadade. En del hade fått benen krossade, de flesta hade svåra skador åt huvudet. Man fick omedelbart inskrida genom amputering och operativa ingrepp. På Mölndals sjukhus kvarlåg två ytterst allvaligt skadade unga män, som man ej vågade transponera vidare. De döda fördes till stadens bårhus, där de inlades. På natten var det omöjligt att identifiera någon av de döda så när som chauffören. Han var fruktansvärt massakrerad.
De skadade på Sahlgrenska sjukhuset
En av H. T:s medarbetare hade på f.m. ett samtal med dr. Sandahl på Sahlgrenska sjukhuset, vilken meddelade att alla de skadade männen , som där intagits, äro utom fara. Tre obekanta kvinnor synes befinna sig i ett synnerligen kritiskt tillstånd. En fröken Karin Johansson, som fått ett sår i huvudet, syntes vara utom all fara, och detsamma är förhållandet med fröken Elin Carlsson och Märta Gabrielsson, vilka även erhållit sår i huvudet. En av de på sjukhuset intagna, kontoristen Elis Andersson, som synes utan all fara, berättade först för H.T:s medarbetare att han för några dagar sedan av en kamrat blev tillfrågad om han ville följa med på bilturen. Han gick med på detta och inställde sig på avtalat ställe. Av de 32 medföljande kände han endast fyra stycken och det föreföll honom som om sällskapet utgjordes av smärre kotterier. Allt hade gått bra tills man kom till järnvägs-övergången. Hr Andersson erinrade sig endast att han satt mitt i bilen, från akter hörs ropet: "Där kommer tåget". Ögonblicket efter såg han några av de längst bakåt sittande kastade sig av. Sedan mindes han ingenting förrän han vaknade på Mölndals sjukhus. Andersson hade även skadat sig i huvudet. Det hade förefallit honom som om chauffören varit berörd av starka drycker, ehuru högst obetydligt. På det hela taget hade sällskapet ej druckit mycket sprit under dagen. Hr Andersson kände ej bestämt till vem anordnat bilturen. Han visste endast att det kostade 3 kr. för att följa med, och denna avgift hade han ännu ej erlagt.
Senare meddelas att en av de på Sahlgrenska sjukhuset i natt införda skadade avled vid 3-tiden. Det var fröken Doris Ahlberg, anställd hos Kanolds, omkring 19 år gammal. Angående de skadade på Sahlgrenska sjukhuset intagna kvinnornas tillstånd meddelas på middagen i dag att 23-åriga Maria Forsbring, är ganska medtagen, och något uttalande huruvida fara för livet föreligger kunde ej göras. Elin Carlsson f. 1902, boende Järntorgsgatan 8, var vid middagstiden något bättre. Märta Gabrielsson, boende Härlandavägen 14 & 15 samt Karin Johansson voro även på bättringsvägen. Dessutom voro intagna två okända unga kvinnor, som ej kunnat identifieras. Bådas tillstånd var allvarligt. De fyra intagna männen, arbetaren Linnér, boende Margeretedal 6, Liljeborg, boende Ejdergatan 4, Elis Andersson, Västergatan 26 och Sven Verner Larsson, Snikargatan 23, kunde alla nu sägas vara utom fara.
D:r Allard om olyckan
Som ovan nämnts lämnade dr H. Allard en verksam hjälp åt de skadade omedelbart efter olyckan. Dr A. hade under söndagen tillsammans med sin fru varit på utflykt till Ölmevalla i Halland. Under hemfärden över Kungsbackavägen måste de, på grund av att huvudvägen är avstängd vid trakten av Kärra, ta av till vänster på den lilla ovan nämnda bivägen, som i en vinkelrät kurva löper in på huvudvägen. Denna krök är endast ett bösshåll från järnvägsövergången. Vi kommo så nära olycksbilen att vi hörde kraschen vid sammanstötningen, men vi visste icke då vad som hände har dr A. berättat. Vi hade icke utsikt över järnvägs-övergången. Vi fäste oss emellertid vid att lokomotivet utsände en kraftig rök och hörde tåget stanna. Då vi kommo ner på Kärravägen, möttes vi av springande personer, blödande från ansiktena, vilka ropade på hjälp.
Jag gjorde endast min plikt som läkare, förklarade dr A. då jag skyndade fram till olycksplatsen för att hjälpa så långt jag kunde. Jag såg åtminstone fyra á fem personer som lågo utsträckta på marken, till synes livlösa. En man satt vid vägkanten med båda benen avslitna. Denne förde jag till min bil jämte ett par flickor, som även voro svårt skadade. Dr. Allard stannade därefter ett par efterföljande bilar, i vilka ävenledes sårade upptogs, och körde därefter sina bilar till Mölndals sjukhus, då han icke vågade på sig en transport till Göteborg. Mannen som fått benen avklippta, satt hos chauffören. Han hade tydligen fått en hjärnskakning i det han uppförde sig mycket virrigt och sålunda försökte att taga ratten från chauffören. Kvinnorna uppgiva höga rop och jämrade sig över smärtor i benen. Dr. Allard alarmerade läkaren på Mölndals sjukhus och telefonerade därefter efter ambulansbil.
Dr. Allard vill tillägga tt han vid sin undersökning av de sårade, som han fick hand om, icke kunde förmärka något som tydde på att de förtärt spritdrycker. Då det talas om att sällskapet festat om, ville dr Allard ej lämna detta intyg.
Lokförarens skildring av händelsen
Lokomotivföraren på det tåg som kolliderade med bilen, har i en intervju skildrat händelsen. Vi kommo med 60 á 70 kilometers hastighet, yttrar han. Det var mörkt vid tillfället, och jag hade i den flacka terrängen min uppmärksamhet riktad ut på vägen, där jag såg lyktorna från tvenne bilar, som närmade sig järnvägen. Inga som helst hinder finnes för utsikten, vare sig från landsvägen till järnvägen eller tvärt om. Då jag såg de två bilarna stanna, var jag på det klara med, att tåget observerats, men just som vi kommo fram till övergången, skymtade jag ett stort, grått föremål och lokets lykta kastade plötsligt skenet på en stor lastbil. Jag bromsade in tåget så fort sig göra lät och bara ett par meter förbi landsvägen stannade vi. Då vi kommo tillbaka, mötte oss en hemsk syn. Bilen hade kastats över ända och passagerarna slängts än hit och än dit. En av de omkomna hade på något oförklarligt sätt kommit in mellan spåren och låg mellan rälsen. På särskild fråga förklarade lokföraren att han inte funnit det uteslutet att chauffören varigt rörd av starka drycker. Man kan ju ej tänka sig, säger han att en fullt klar och redig person med släckta lyktor kör sin bil rakt upp på ett tåg på ett ställe, där man kan observera tåget på långt håll vilket ju bestyrkes därav, att de andra bilarna på vägen stannade tills tåget passerat. Jag talade omedelbart efter olyckan med en herre, som befunnit sig bland passagerarna på olycksbilen och frågade honom, hur man kunde rusa fram så blint som de hade gjort. Han svarade, att de skrikit och ropat så gott de kunde för att få chauffören att hejda bilen innan kollisionen ägde rum. Loket blev något skadat vid olyckan och det var ej alldeles uteslutet att katastrofen även för tåget kunnat bli ödesdiger genom någon urspårning. I samma ögonblick som kollisionen inträffade hoppade nämligen loket till.
|